Den blomstertid nu kommer

Vi var på dagisavlutning idag. Det var riktigt somrigt och så där charmigt som det bara kan bli när en grupp dagisbarn är huvudpersonerna. Vidar, två och ett halvt, tillsammans med både yngre och äldre kompisar framförde sånger och ramsor på den uppbyggda scenen. Det var charmigt och hjärtevärmande. Men så fort Vidar fick syn på pappa var all scennärvaro som bortblåst. Att stå tillsammans med de andra barnen och sjunga var inte att tänka på, han kunde på sin höjd tänka sig att applådera. Men det var i alla fall ett framsteg från förra året - då han skrek och grät igenom hela föreställningen. I år var han intresserad åskådare. Vågar vi till nästa år hoppas på att han avancerat till passiv deltagare? Och då har vi ju en ny stjärna att se framemot när Lillebo gör debut på avslutningsscenen. Ser fram emot många minnesvärda avslutningar. Det är härligt att få bli som barn igen och få den där speciella skolavslutningskänslan i magen igen.