Första dagen i det nya livet

Känner mig lika osmörjd och gnisslig som dörren till mitt kalla kala kontor. Precis som att börja skolan när man var liten - så känns det. Första känslan är att jag vill springa hem igen. Allt luktar nytt. Det städade skrivbordet med ett skrivbordsunderlägg som fortfarande är inplastat, ovässade pennor - fast samtidig... samma rum: vattenkaraffen, alla prämar (har jag så mycket papper?) Det skrämmande är att första lösenordet jag provade var rätt - känns helt konstigt. Då ska jag vara en människa som går till jobbet och inte vara hemma med barn. Det är en sorg på sätt och vis. Aldrig hade jag trott att jag kunde bli så beroende av en annan liten varelse, skulle det inte vara tvärtom?