Livet går i svart-vitt

Sommaren innebär att ta tag i sysslor på jobbet som blivit uppskjutna, men som jag inte vill mötas av när jag kommer tillbaka från semestern. Alltså brukar jag kavla upp ärmarna, och ta tag i detta. I år består denna syssla av svart-vita franska filmer = fruktansvärt deprimerande. Kan inte ett ord franska, men försöker ändå tolka förtexter. Det är väl bara riktiga entusasiter och katalogiserande bibliotekarier som lusläser filmers förtexter? Sitter vid TV:n och fingret krampaktigt berett på pausknappen - måste ju pausa för att hinna skriva ner namn och funktioner och annat. Så mycket förstår jag som att det är ganska sorgliga historier om skurkar, föräldralösa barn, änkor och präster. Och allt går i svart-vitt.