Det pryllösa samhället

En kollega presenterade en intressant teori om relationen mellan stress och shopping: ju mer stressad man är desto mer känner man ett behov av att gå i affärer och shoppa. Konsumera. Intressant. Jag känner igen mig i det där - när det är mycket omkring mig känns det avkopplande att handla. Men det är inte smart att shoppa när man är stressad - i alla fall jag tänker inte så klart då. Det blir lätt köp som man kunde varit utan. Inte bra för varken plånbok eller för vår bostad som redan nått någon slags gräns för hur mycket saker som kan förvara i den.

Och det för mig in på nästa fundering som handlar om att det mitt i detta konsumtionssamhälle verkar finnas de som lyckas leva nästan helt utan saker. Som idag när jag var på Hemnet - hänger där ofta för att hålla koll på bostadsmarkanden och kanske, kanske hitta ett intressant objekt - och såg att grannarna ovanpå säljer sin lägenhet. Bilderna som visades från lägenheten var totala motsatsen till vår bostad - det fanns inte en enda onödig pryl, inte en bokhylla, inga böcker, inga prydnadsföremål, inga tecken på fritidssysselsättningar eller förvaringsproblem. Allt färgkoordinerat, prydligt och tilltalande. Visst var den säkert lite flyttstylad, men det verkar jobbigt att bära ut bokhyllor med innehåll och att städa bort precis allt bara för att sälja. Så min slutsats blir att de verkar ha förmågan att bo utan prylar. Ibland blir jag avundsjuk på människor med den läggningen...