Varsågod och skölj!

Jag känner mig ofta precis lika hjälplös när jag sätter mig i frisörstolen, som när jag sätter mig i tandläkarstolen och gapar. Fast det är ju klart av olika anledning. Hos frisören är det ju lättare att göra sig förstådd (inga grejer i vägen i munnen) och man kan dessutom prata normal svenska. Men jag kan ju inte greppa saxen och påverka klippandet, så lite utlämnad är man.

Hos tandläkaren däremot vet man aldrig vad som väntar och dessutom pratar tandläkaren och tandsköterskan obegripligt med varandra, iallafall den tandläkaren jag går till. Inte direkt pedagogiskt, men snabbt går det. Han behandlar dessutom två patienter parallellt i två stolar, inte i samma rum men ändå. De två sköterskorna är i varsitt rum och han springer emellan. Effektivt värre! Besöken följer samma mönster: Först obligatoriska bilderna, måste grunkorna man har i munnen vara så stora så att de skaver i munnen? Sedan räkna tänderna, för att som vanligt konstatera att åtta tänder saknas i min mun. Undra hur det hade sett ut om de varit kvar? Då hade jag haft tänder i dubbla rader. Är det krokdilerna som har flera rader med tänder? Eller vilket djur är det? Sedan frågar han om det ibland svider på tungan när jag äter. Det gör det ganska ofta, men han förklarar inte vad det beror på. Opedagogiskt. Sedan följer massa tandläkarspråk och det är först när han säger "tandsten" och slutligen "varsågod och skölj" som jag förstår vad det handlar om. Sedan är det klart och det är bara att betala och gå.

När jag satt där började jag fundera på det där med fackspråk och bemötande. Undra om det finns saker som vi gör på biblioteket som gör att våra besökare känner sig obekväma eller osäkra? Kanske ska börja fundera över när vi säger saker som kan vara svåra att förstå. Fast det är klart att på biblioteket gör det sällan ont eller kostar pengar vid ett besök...