7 kilo godis och fler snälla människor

Nu har godisbeställningen dykt upp. Glad i hågen gav jag mig av för att hämta upp godiset. Optimistisk som jag är tänkte jag att det är väl ingen match att bära godiset den korta vägen tillbaka till biblioteket. Jag har väl muskler och två armar! Det kan kanske röra sig om 300 meter eller så... Jo. Kan väl säga att jag är glad att det är flera minusgrader ute - för jag fick upp både flåset och värmen rejält den korta biten. Då bar jag på totalt fyra stora plastlådor med kolor i - hala. En kasse med broschyrer och en ytterligare en stor påse kolor. Kanske 7 kilo eller något. Till råga på allt gick bärhandtaget på kassen sönder när jag gått kanske 25 meter... Bra hållfasthet!

Behövde stanna när jag var nästan framme för att fixa till greppet kring lådorna och andas lite. De resulterade i att jag tappade taget helt och alla lådorna ramlade i en snödriva. Typiskt! Då stannade en vänlig utbytesstudent och undrade om jag behövde hjälp. En i sammanhanget ytterst relevant fråga. (Det intressanta är att det bara var utbytesstudenten av alla som passerade som stannade och frågade.) Först tyckte jag att det kändes onödigt med hjälp och jag tycker om att klara det jag förutsatt mig att klara. Men han insisterade på ett vädligt vänligt sätt så han fick hjälpa mig och bära ett par lådor. Och jag var väldigt tacksam över att jag träffade på honom. Jag tänkte faktiskt när jag gick förbi växeln att jag skulle stanna där och ringa för att se om det fanns någon kollega som kunde hjälpa mig. Så visst var det tungt och visst blev jag trött av det. Men nu har vi i alla fall godis till på söndag!