Grannar

Kvällens firande avlöpte utan större missöden. Förutom då att bilen som kom med maten från Asa herrgård var tvungen att tvärbromsa eftersom bilen framför bromsade för en katt - det fick till följd att förrätten till stora delar hamnade i bilens baksäte. Det gick att servera förrätten ändå, men det kanske inte är den bästa idéen att köra runt med räkor och annat upplagt i glas om man tänker tvärnita när man är ute och kör. När maten sedan skulle börja serveras visade det sig att det hade kommit fler gäster än vad som var anmält. För att lösa det hela gjorde vi inte som de visdomsord som finns på en bonad som hänger på väggen i mormors torp. Rådet om vad man ska göra vid oväntat besök lyder i princip: "Fem äro bjudna, men tio komna, häll vatten i soppan och hälsa välkomna." Men nu var det inte soppa som bjöds, så det fanns ingen mat att spä ut utan vi som fixat med festen fick dela portioner med varandra. Så fick alla gäster mat och de blev nöjda och mätta.

Det som är roligt vid såna här tillfällen är att man för en gångs skull ser vilka som bor i samma hus. I vanliga fall träffas vi sällan - det är nästan så att man väntar med att gå ut i trapphuset om man hör att någon av grannarna är där. Egentligen tragiskt när man tänker på det. Jag vet faktiskt inte vilka som bor i lägenheterna runt omkring.

Det som också är roligt är vad man pratar om. Det som tanterna och gubbarna sa till mig handlade nästan uteslutande om mitt cyklande. Varje morgon tar jag cykeln till jobbet och då tar jag vägen mellan husen ut på gatan. Nu verkar det som om alla tanterna och gubbarna tittar på mig varje morgon när jag cyklar iväg. De tycker jag är duktig som har hjälm, att jag cyklar fort, att jag nästan ligger ner i kurvan... Det är otroligt vad grannarna trots allt verkar ha koll på mig och vad jag gör. Kanske är dags att jag börjar vinka till dem när jag svischar förbi?