Undervisningens sköna konst

Undervisning är intressant. Är mycket road av att planera, genomföra och tänka på undervisning i olika former. Kanske ett ovanligt intresse - men kommer man från en familj med flera lärare är det kanske inte så konstigt. Kan nog uppriktigt säga att pedagogik och pedagogiska utmaningar är stora intressen för mig. Så jag är glad att jag utan att vara lärare ändå får tillfällen att undervisa ibland. Det som jag fascineras av är att det är upp till mig att planera flera timmars undervisning, innehåll, ordningsföljd, konstruera övningar som jag tror bidrar till förståelse inom ett visst område och att på bästa sätt försöka förmedla något till en grupp. Att nå fram och göra sig förstådd. Det är en riktig utmaning.

Idag visade sig detta bli en särskilt stor utmaning - undervisning i två pass om två timmar. Och det svåra var att jag inte fick så mycket respons från de som lyssnade. Det är bland det svåraste - att inte få någon som helst reaktion, knappt svar på "kontrollfrågor" som jag gillar att slänga ut för att se att jag inte tappar bort gruppen på vägen, inga skratt eller suckar eller instämmande nickar eller huvudskakningar. Noll reaktion. Ingenting! Och då blir jag trött i rösten och tappar energin eftersom jag inte får någon energi tillbaka av gruppen. Den bästa undervisningssituationen är när ett samspel uppstår och jag känner att jag når fram och de som sitter i rummet får ökad insikt. Men idag - inget sådant. Idag kände jag mig som en misslyckad ståuppkomiker som i desperation över att misslyckas med att få publiken att skratta blev mer och mer uppgiven. Eller som en kollega sa när jag beklagade mig och satte ord på känslan av noll respons som att "de sitter och sänder ut avighet". Fast lika illa som det gick för Julia Roberts när hon som ny lärare för första gången träffar sina studenter i Mona Lisas leende gick det inte. Annars är det en film som kan inspirera till andra sätt att undervisa och väcka intresse. Undra om man kan få se filmen på arbetstid i studiesyfte?