En frisörkunds bekännelse

Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort tidigare och som jag länge dragit mig för att göra: Jag gick till en ny frisör. Stort för en person med konservativa idéer vad det gäller hår och frisyrer. Har gått till samma frisör till och från sedan jag var fem eller sex. Så nu var det var väl på tiden, kan man tycka.

Det finns få tillfällen som jag känner mig så utsatt som när jag sitter i frisörstolen. Man är ju helt utlämnad till en person med sax i handen! Och det gäller ju att man kommer överens med den personen och att personen med sax inte bestämmer sig för att göra något med ens hår på eget bevåg. Så jag kände mig mycket modig när jag träffade en ny människa och när jag dessutom beställde slingor. Det har jag aldrig gjort tidigare! Så jag var väl lite obestämd i min beställning. Men vi kom fram till att jag ville ha slingor jämt fördelat över huvudet och att de skulle gå åt det ljusare hållet, men samtidigt se naturliga ut.

Okej. Så långt var jag ganska lugn - även om jag aldrig kan vara helt bekväm att sitta i en ljus lokal med massa speglar och se så där blek och glåmig ut. Men värre blir det när frisören väl sätter igång - då är man ju helt utstyrd i svart kappa, handduk och klämmor här och var. Och när man ska göra slingor får man också en tjusig plasthätta som kompletterar utstryseln. Fast mest knäpp ser man ut hårtestarna som ska dras ut genom hättan. Jag började av någon anledning tänka på orcher när jag såg mig själv i spegeln... Jag hoppades förstås intensivt att slutresultatet skulle bli lite mer tilltalande...

Så fick jag då blekmedlet utpenslat i håret. Ingen återvändo! Det var nu den nervösa väntan började. Bleka ett mörkt hår - hur ljust kan det bli? Men jag blev genat lite lugnare när jag blev erbjuden en kopp te. Det kan aldrig bli illa om jag får en kopp te. Medan blekningen verkade och jag drack min kopp te, funderade jag på om man som kund hos en frisör förväntas hålla låda hela tiden... Jag kände mig inte så babblig - men tjejen i stolen bredvid pratade för alla som var inne på salongen. Hon kunde prata hon. Jag kände mig som en tråkig, tyst kund - men även en frisör kan kanske uppskatta en stunds klippande utan konversation?

När blekningen skulle skjölas ur undrade jag varför såna där handfat som man använder måste vara så otroligt obekväma? Det är inte direkt skönt att luta nacken mot ett sådant. Så fort håret började torka tid började jag se förändringen. Och det var roligt att se lite annan färg i håret, nu när jag fortsätter att vara konservativ vad det gäller att klippa det kort.

Så det totala intrycket av besöket hos en ny frisör var bra: bara en sån sak som att bli bjuden på te! Ska nog fortsätta och utforska frisörutbudet i stan - det finns ju en salong i varje gatuhör!