Bilar

I helgen var vi och såg den animerade filmen Bilar. Jag funderar ibland på varför det är så otänkbart att vuxna människor går på animerade filmer? Det känns som mer eller mindre "förbjudet" att andas att man uppskattar den formen av underhållning. Ligger det just i att skådespelarna, som oftast är de stora skådisarna som har roller i "vanliga" filmer, "bara" lånar ut sina röster till karaktärer som inte finns på riktigt? För upplägget för historien i en animerad film skiljer sig egentligen inte så mycket från en spelfilm - det finns ofta samma typ av uppbyggnad med en huvudkaraktär eller hjälte som ställs in för ett problem eller utmaning. Huvudpersonen går igenom flera prövningar, träffar på både vänner och fiender på vägen. Uppnår ofta en viss insikt eller mognad och om det är en lycklig film löser sig allt på slutet. Så var i ligger skillnad? Är det att vi vet att till exempel bilar inte kan prata? Att det är gör att vi genast drar slutsatsen att filmen är till för barn i första hand? Jag vet inte, men jag funderar på det.

Och filmen då? Jo, den var rolig, tänkvärd och hade en kaxig hjälte som av olika anledningar kom till insikt om vad som kan vara meningen med livet. Det var absolut en av de bästa filmerna på länge. Så för den som inte har något emot animerade filmer är den absolut sevärd.