Tomt och ödsligt

Campusområdet är en helt annan upplevelse så här på sommaren, jämfört med hur det är under terminen. Då är det liv och rörelse överallt från tidig morgon till mitt i natten. Men nu... Nu känns det som vi lever i en dystopi där människor börjat dö ut och vi är de sista som finns på den här planeten. Känslan blir ännu tydligare för det är ju ett par kilometer in till stan och alla människor där. Campus blir en egen stad i staden och när dess invånare har lämnat - då blir det bara öde kvar.

Visst, jag kan tycka att det är skönt och stämningsfullt när det blir lugnt och avfolkat. Men det finns gränser. På lunchen var jag ute och gick en sväng, mest för att få lite sol men också för att kolla in alla byggen som är på gång: nytt bibliotek, nya studentbostäder och så ett mediehus dit TV ska flytta. På den rundan mötte jag inte en människa, där det annars myllrar av studenter och andra. Lite ensamt. När det dessutom är kvavt och luften står stilla, känns det än mer som om något har hänt och det bara är jag kvar.

Det är samma sak på biblioteket: Det är lugnt och stilla. Några enstaka besökare som mest sköter sig själva och sitter på info-torget och surfar. På sommaren stänger vi tidigare. Nu när det är stängt och släckt och man rör sig ute bland bokhyllorna är det lite läbbigt. I det dunkla rummet ensam, kollegorna sitter på sina kontor en bra bit bort. Jag kan nog tycka att tomheten är skrämmande. Gillar liv och rörelse mer. Saknar min flock.